Möte 2022-05-16

Sekreteraren redogjorde för projektet som syftade till att skapa en tillgänglig och värdig entré för besökare till Stadshuset. På plats vid projektets start fanns en ramp som inte höll måttet vare sig estetiskt eller funktionellt då lutningen var alltför brant. I samband med att Statens fastighetsverk, Stockholms stad m.fl. instanser tillsammans började diskutera hur man gör bra och funktionella tillägg i kulturhistoriska miljöer togs ett förslag för trappan på Borgargården fram. Trappan fick i förslaget en integrerad ramp som då sträckte sig över hela trapploppets bredd. Förslaget hade inneburit att trappans djup blivit större, d.v.s. en del av gårdsytan hade behövts tas i anspråk. Rådet ställde sig initialt positivt till förslaget som hade stora estetiska kvaliteter. Vidare utredning visade dock att förslaget innebar andra problem så som risk för avåkning samt snubbelrisk när ramp och trappsteg möttes. För att komma till rätta med dessa problem hade en rad åtgärder så som ett antal handledare och avåkningsskydd i rampens sträckning behövts. Slutsatsen blev då att förslaget inte gick att genomföra.

I ett nästa steg togs ett förslag på en ny ramp fram som ersättning för den befintliga. Rampen lades nära den norra fasaden med ett vilplan där rampen också bytte riktning för att ansluta till Borgargårdstrappans övre plan. Rampens placering innebar att det inre hörnet av gårdsytan inte blev tillgänglig och därmed hade lätt skräp kunnat samlas där. Rampen, som hade en 20-gradig lutning i enlighet med stadens riktlinjer, blev så pass lång att den inkräktade på Borgargårdens yta, både ifråga om att den påverkade upplevelsen av gården, skulle bli väl synlig i från portalen och därmed ett inslag i vyn ner mot pelarraden och Riddarfjärden men också stenläggning som markerar gårdens mittparti. Rampen hade i förslaget utformats av sten, både i beläggning och sidor vilket innebar att den skulle upplevas som ett tillägg som både i form och material tog mycket plats visuellt som utrymmesmässigt. Inte heller denna lösning bedömdes fungera.

När arbetet med rampen återupptogs presenterades en gestaltningsmässigt lättare lösning där rampen placerats på stöd som gjorde det möjligt att uppleva gårdsytan. Vidare hade rampens lutning justerats något vilket ur tillgänglighetssynpunkt innebar en mindre försämring men upplevelsemässigt vann lösningen då rampen kunde placeras med avstånd från norra fasaden och därmed skapades inte heller ett hörn på gården som inte gick att nå. Rampen kunde också genom den ändrade lutningen få ett läge som inte inkräktade på stenläggningens mönsterläggning. Sammantaget ansågs detta förslag vara möjligt att acceptera av alla inblandade parter - den blev ett tydligt tillägg samtidigt som rampen i sträckning och utformning gavs goda kvaliteter i den kulturhistoriskt- och arkitektoniskt värdefulla miljön. 

Sekreteraren såg projektet på Borgargården som ett bra exempel på hur nödvändiga tillägg kan göras samtidigt som respekt för kulturmiljön visas. Rådet kommer med all sannolikhet att få ta del av flera liknande projekt framgent då allt fler äldre byggnader med offentlig verksamhet kommer att behöva stärka och förändra entrésituationerna.

Förslaget innebär i korthet att Tegelbacken byggs om så att körbanornas utrymme kraftigt minskas och att dagens cirkulationstrafik runt kvarteret Röda bodarne tas bort. Istället skapas två nya vistelseytor när Tegelbacken och Rödbotorget återfår sina funktioner som torg. I förslaget finns också nya busshållplatser, bättre cykelstråk, en ny trappa mot kajen och en solbrygga.

Tegelbackens läge norr om strömmarna har givit platsen en liknande trafikfunktion som Slussen har på den södra sidan av
Gamla stan. Dessa båda trafikplatser har historiskt hängt samman och när den ena förnyats har detta senare kommit att gälla även för den andra. Föreliggande förslag till ombyggnad av Tegelbacken inordnar sig i den kronologin och är en efterlängtad förbättring av en sedan länge eftersatt plats. Dagens utformning som kraftigt prioriterar biltrafiken beslutades 1959 och invigdes i samband med högertrafikomläggningen 1967.

Skönhetsrådet fann förslaget mycket positivt och ställer sig bakom dess intentioner. Rådet önskade att den nya körfältsindelningen utförs så att den enkelt ytterligare kan minskas om biltrafiken fortsätter att avta. De båda platserna som skapas bör utvecklas så att de får olika karaktär och redan inledningsvis bör deras gestaltning planeras i samarbete med Stockholm konst. Rådet fann det välkommet med fler träd och viss parkliknande karaktär i delar av området. En bärande fråga för ett lyckat resultat är att platserna befolkas i högre utsträckning än idag och att detta sker över större delen av såväl dygnet som året. Rådet ansåg att en analys av hur gångflöden kan ökas i området är av värde och att utrymme skapas för serveringar, kaféverksamhet och evenemang. Skönhetsrådet önskade att få informeras vidare i processen inför ett kommande genomförandebeslut i ärendet.

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett nytt planförslag för högstadieskola, bostäder och förskola längs med Bällstavägen i Mariehäll. Skolan planeras för drygt 540 elever i den västra delen av planområdet och förslaget inrymmer 350 bostäder på platsen för nuvarande industrifastighet på fastigheterna Enigheten 25 och 26.

Den föreslagna bebyggelsen omfattar fem kvarter i två till tio våningar och placeras tätt intill gatan för att skapa en stadsmässighet i enlighet med översiktsplanen. Söder om Bällstavägen planeras en lamell och ett punkthus vilket förutsätter rivning av befintliga villor på fastigheterna Hingsten 1 och 2. Den ena av villorna uppfördes vid förra sekelskiftet och har bl.a. innehållit områdets telefonstation, därav namnet ”telefonvillan”.

Skönhetsrådet ansåg att platsen är möjlig att utveckla men på ett mer varsamt sätt än i förslaget. Enligt rådets uppfattning ryms inte både en skola och så mycket bostäder som förslaget anger inom planområdet. Slutsatsen är att antingen måste antalet bostäder minskas eller skolan placeras någon annanstans. Den föreslagna bebyggelsen följer visserligen topografin, men med våningsantal upp till tio våningar vid korsningen Bällstavägen/Kratsbodavägen överskrider den vad kvartersstruktur som typologi tål. Rådet fann heller inte de föreslagna överhängen och arkaderna övertygande eftersom de bidrar till ökad utbredning som tar solljus.

Angränsande kvarter illustrerar hur hushöjder succesivt ökat under en 25-årsperiod. I kvarteret Hingsten på Bällstavägens södra sida uppfördes radhus i två våningar i början av 2000-talet, därefter uppfördes i kvarteret Fålen i Annedal väster om planområdet flerbostadshus i fyra våningar och senast i kvarteret Alphyddan vid Kratsbodavägen (laga kraft 2015) byggnader i fem till sju våningar.

Industrifastigheten inom planområdet uppfördes i etapper mellan åren 1969 och 1978 och står nu inför rivning. Skönhetsrådet ansåg att det beviljade rivningslovet är att föregå processen då det borde ha utretts om fastigheten kunnat omvandlas till skola. Det är också förvånande att staden river så unga hus utan att presentera någon livscykelanalys eller kalkyl för vilken miljöpåverkan detta innebär. Rådet ansåg att frågan om hur det bidrar till stadens ambitiösa miljömål och arbete med Agenda 2030 är viktig att ställa i sammanhanget.

Det grönområde där skolan föreslås är sammanhängande och innehåller många gamla tallar, ädellövträd, stora lönnar, fågelbärsträd och ett fint fältskikt med gulsippa och liljekonvalj som är en fridlyst art. Skönhetsrådet ville inskärpa att grönområdet är nödvändigt inte bara för de tillkommande bostäderna utan för dem som redan bor i Annedal. Såväl Annedal som Mariehäll lider sedan tidigare av stor parkbrist. Att i nuvarande trängda läge exploatera ett kvarvarande mycket fint grönområdet är därför fel väg att gå. Skoltomten blir dessutom problematisk då den är mycket kuperad och endast kommer att tillhandahålla 5,4 kvm friyta per barn. Den plana marken på den före detta industritomten vore mer intressant att utreda som skolgård. Skolgårdar på tak som i förslaget kan heller inte anses vara annat än en nödlösning. Allt sammantaget är frågan om skoltomen en angelägenhet inte bara för planområdet utan för hela närområdet med Annedal, Mariehäll, Ulvsunda industriområde, Solvalla och Bällsta där det planeras många nya bostäder. Staden bör genom en lokaliseringsutredning av detta större område finna den bästa platsen för en eller flera nya skolor. Med dagens höga byggtempo borde skolbyggandet vara en välintegrerad del i stadsplaneringen men dessvärre visar förslaget att så inte är fallet. Snarare planeras områden nästan enbart för bostäder och sedan placeras skolbyggnader i parker eller grönområden i stadsdelar där parkbrist redan råder. Stockholms stad har en lång tradition av kvalitativt skolbyggande som grundlades under 1800-talet och rådet ville uppmana staden att hålla fast vid denna stolta tradition genom en mer långsiktig och hållbar skolplanering.

Avslutningsvis avrådde Skönhetsrådet från exploatering på södra sidan av Bällstavägen. Det finns få villaområden kvar som är så brokiga och med så gammal bebyggelse som i Mariehäll och därför är det särskilt värdefullt att behålla dem som finns kvar. Detta uttrycks även i förslagets antikvariska konsekvensanalys: ”byggnader från tiden före 1920-talets bebyggelseexpansion som har sin huvudsakliga karaktär bevarad utgör en så begränsad del av byggnadsbeståndet att de anses särskilt värdefulla att bevara”. Rådet ville påminna om att Mariehäll finns med i stadens nyligen antagna Strategi för varsam utveckling av småhus-och villaområden. I strategin anförs att områdena behöver värnas när staden växer eftersom de utgör en del av Stockholms karaktär.

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett program i syfte att utreda förutsättningar för stadsutveckling av Vinsta-Johannelund. Det skulle innebära att Vinsta verksamhetsområde omvandlas till en stadsdel som ska innehålla mellan 3 500 och 4 000 bostäder, cirka 3 000 arbetsplatser samt skolor, parker och torg. Området i anslutning till tunnelbanestationen Johannelund studeras som en möjlig bytespunkt för kollektivtrafik med en ny bussterminal. Programmet bygger på fyra arkitektoniska idéer som tillsammans ska ge vägledning under omvandlingsprocessen då området förvandlas från verksamhetsområde till blandstad:

 

• Vänd utåt och integrera

• Sammanhållen och anpassad skala med centrummarkering, landskap som landmärke

• Koppla samman grönska

• Karaktärsfull kulturhistoria

Skönhetsrådet ansåg att stadsbyggnadskontoret utarbetat ett ambitiöst program för området som rådet i hög utsträckning ställer sig positivt till och stöder. Programmets arkitektoniska idéer att vända den nya stadsdelen utåt och därmed göra det möjligt att integrera den med omkringliggande områden ansåg rådet vara rätt förhållningssätt, liksom att koppla samman grönskan. Rådet fann exempelvis att det är viktigt att bevara området med högst naturvärden som park. Rådet ställde sig också mycket positivt till inriktningen att bevara karaktärsfull kulturhistoria.

Området planeras som en relativt tät stadsmiljö. Fokus i det fortsatta arbetet bör vara att skapa en stadsdel som inte upplevs som för trång och där stadsmiljön påverkas negativt av alltför höga byggnader. I vissa delar ansåg rådet t.ex. att de redovisade byggnadshöjderna är för höga sett till området och platsen. Mot Bergslagsvägen föreslås bebyggelsen uppföras i sju våningar vilket rådet således ansåg alltför högt. En hög bebyggelse avskärmar området från Vällingby och överensstämmer därmed inte med en av programmets grundläggande idéer att vända stadsdelen utåt och integrera den med omgivande stadsdelar. Rådet var förstås medvetet om att Bergslagsvägen och de av- och påfarter som tillkommer för Förbifart Stockholm i hög grad är en barriär. Enligt rådet är det dock viktigt den nya stadsdelen inte uppfattas som enklav med för området för höga byggnader som avskärmar i stället för att bjuda in till rörelser mellan stadsdelarna. Rådet såg också planeringen av området vid Johannelunds tunnelbana och den centrala delen som problematisk. Inte minst måste in- och utfarten till Förbifart Stockholm hanteras så att inte barriäreffekten blir alltför påtaglig.

Det Skönhetsrådet framför allt vände sig mot i denna del av programmet var det planerade höghuset som ska markera centrum. I stadsdelar planerade framför allt på 1940- och 50-talen var kvarters- och gatustrukturen inte rätvinklig till skillnad från innerstadens strikta rutnät. Gatustrukturen fick i ytterstaden en friare och till terrängen mer anpassad dragning. I dessa stadsdelar blev höghus ett sätt att markera centrumbildningen och byggnaden tjänade därmed som ett riktmärke, något att ta sikte på, och som fungerade väl när övrig bebyggelse hade en betydligt lägre skala. Arbetsplatsområdet Vinsta-Johannelund är strikt planerat i en rutnätsstruktur med tydliga kvartersbildningar. I enlighet med de principer som tidigare använts i ytterstaden finns det därmed, enligt rådets uppfattning, inte behov av något högt hus som markerar områdets centrum. Närheten till Hässelby slott och den kulturmiljö som finns direkt söder om tunnelbanestationen gör det dessutom direkt olämpligt att tillföra ett högt hus på platsen eftersom det skulle komma att göra ett stort intrång, inte minst visuellt i gårdsmiljön.

I det fortsatta arbetet ansåg rådet att en mer djupgående analys av byggnadernas kulturhistoriska värden bör tas fram. I området finns ett flertal såväl intressanta som värdefulla byggnader och rådet förutsatte att flertalet av dessa kan bevaras. Att hitta nya användningsområden, eller kanske i vissa fall möjliggöra på- eller tillbyggnader som tillför nya värden, bör därför prioriteras i det fortsatta planarbetet. Förutom att rivningar innebär resursslöseri och ger negativ klimatpåverkan tillför redan befintliga byggnader stora arkitektoniska och upplevelsemässiga kvaliteter till ett i övrigt omvandlat område. Stadsdelen blir mindre monoton i sitt gestaltningsmässiga uttryck när byggnader från olika tidsepoker blandas. Planeringen av Slakthusområdet kan, ansåg rådet, i detta avseende tjäna som förebild eftersom byggnader från olika epoker bevaras vilket möjliggör förståelse för områdets bakgrund och tillkomst. Likaså är en god avvägning mellan bostadshus och byggnader som rymmer olika verksamheter viktig för en god livsmiljö och trivsam stadsdel.

Skönhetsrådet utgick ifrån att stadsbyggnadskontoret har en hög ambitionsnivå när det gäller att skapa frityor för såväl förskolebarn som skolelever. Friytorna bör vara kopplade till respektive fastighet i stället för att utgå från att det finns grönytor i förskolans eller skolans närhet. I ett ytterstadsområde som detta finns det goda förutsättningar att nå friytor som överstiger 20 kvm per barn. Rådet ville således se att stadsbyggnadskontoret i betydligt högre utsträckning än vanligt försöker förhålla sig till Boverkets rekommendationer. Genom åren har rådet tagit del av och yttrat sig över många stadsutvecklingsprojekt. En lärdom är att staden bör behålla mark inom det aktuella området för framtida behov. Inte minst har utbyggnaden av Hammarby sjöstad, Årstadal och nu senast Annedal visat att planeringen av respektive område brustit när det gäller möjligheten att i ett senare skede kunna tillföra t.ex. förskolor och skolor utan att parkmark och värdefulla grönstrukturer tas i anspråk. Enligt rådet bör exploateringskontoret och stadsbyggnadskontoret därför gemensamt verka för att det i stadsutvecklingsområden sparas mark som på sikt kan användas för att stärka framtida behov av vård, skola eller omsorg. Ett avslutande medskick är att stadsbyggnadskontoret i det fortsatta planarbetet bör verka för mobilitetslösningar på områdesnivå.

Planförslaget syftar till att utveckla Örnsbergs industriområde till en funktionsblandad stadsmiljö med cirka 1 380 nya bostäder, verksamheter och offentlig service. I planförslaget ingår även en överdäckning av en del av perrongen vid Örnsbergs tunnelbanestation. Huvuddelen av befintlig bebyggelse inom området rivs och ersätts med bostadsbebyggelse. Den framtida planstrukturen utgår däremot från befintlig gatustruktur med tillägg av några nya passager, bl.a. i form av en ny gata genom kvarteret Instrumentet och gångstråk genom kvarteret Provröret. Det kulturhistoriska värdet för de enskilda byggnaderna är begränsade, konsekvenserna av rivning är framförallt att en årsring i stadens utveckling raderas och att en miljö (lätt industri) som i allt mindre omfattning finns bevarad i stadsnära område försvinner. Totalt sparas fyra befintliga byggnader i området vilka föreslås byggas på med ytterligare 2 till 3 våningar för att relatera till den nya skalan i området.

Skönhetsrådet uppskattar det större grepp som tagits om området gällande skala, gaturum, bottenvåningar, gröna gårdar och att planera för trästommar. Ansatsen är välgörande och ger möjlighet att skapa trivsamma gaturum att röra sig i. Bestämmelsen om upphöjda bottenvåningar är av stort värde för upplevelsen i ögonhöjd. Mycket positivt är också de grönskande innergårdarna som inte behöver underbyggas med garage tack vare ett gediget arbete med mobilitetsfrågor där man lyckats samla områdets byggherrar. Mobilitetsprogrammets påverkan på det kommande stadslivet blir spännande att följa.

Rådet uppskattade att några kulturhistoriskt värdefulla byggnader bevaras och ansåg att det går att bygga på dem med maximalt en indragen våning. Att däremot placera upp till två, tre våningar ovanpå befintliga hus ansåg rådet förrycka husens ursprungliga proportioner på ett olyckligt sätt. Skönhetsrådet föreslog i denna del av förslaget en omstudering och sänkning av påbyggnaderna.

Skönhetsrådet ansåg det vara av vikt att förskolegården i tunnelbanekvarteret ges tillräckligt planteringsdjup så att det är möjligt att modulera ett intressant landskap och en bra utemiljö för barnen. Beträffande gatustrukturen har förslaget enligt rådets uppfattning hittat en bra medelväg mellan kvartersstorlek och antal korsningar, där de små torgen har förutsättningar att bli trivsamma. Välfungerande städer har ofta tätt placerade gatukorsningar och en mångfald av korsningar är en nyckel för att skapa levande och intressanta gator. Det enda rådet avslutningsvis hade att erinra emot var det höga huset inne i stadsdelen. Rådet ansåg att det vore lämpligare att alla byggnader i kvartersstrukturen höll samma taklisthöjd.